liivetpaenpinne

Säger de flesta patienter, eller "brukare" som de numera kallas i Norge, när jag säger något på svenska. Så för att få slippa detta efter varje fras jag använder, har jag nu börjat snakke lite norsk. Dra till med lite ord hit och dit, ändrar tonfallet en aning - och plötsligt verkar de börja förstå mig litegrann. De här första dagarna har varit... intressanta. Jag har kört runt i min lilla bil, på landet i djupa dalar och berg, på smala vägar där det inte går att möta ett annat fordon, uppför de brantaste backar jag sett med stup på sidorna - och det värsta scenariot, jäääättebrant smal grusvägsbacke MED stup på sidorna. Det var bara att lägga i ettans växel, gasa för allt i världen och hoppas att jag inte skulle rulla bakåt... Och hitta adresserna dit man ska på landet här i Bergen är svårt.
Patienterna är så söta - de förser en med färdkost, trots att jag för det mesta är sen till alla besök pga felkörningar.
En tant gav mig hemlagad hallonsylt och bullar. Och när jag berättade att jag bodde med en vän ville hon ge mig nån fisk som hon tyckte jag och "min väninna" kunde ha till middag... haha men där fick jag säga stopp.

Idag har jag och Anna äntligen haft en kväll tillsammans. Siri, Daniel och Andreas har vart här och kollat på filmen "Big fish" med oss. De har nu traskat hemåt och Anna och jag avslutar en kall, regnig men mysig afton i Bergen med rostade mackor och tända ljus. Ganska nice!

I detta område kör jag runt och arbetar: